om att släppa in någon
jag var sjutton år och det var knackigt mellan oss ett tag christian. visst, jag hade varit kär tidigare. en lätt men ändå svår såndär förstagångshögstadie-kärlek. men damn, du fick mig. med dina fina ord och långsiktiga löften. hur jag kände mig som en prinsessa när du höll mig i handen.
jag minns det som igår.
3 Comments
du skriver så sjukt, sjukt, sjukt bra. får rysningar. du är VERKLIGEN duktig på att skriva!
och jag kan helt klart relatera till texten. exakt samma problem går jag igenom - hur man någonsin ska kunna våga lita på någon igen. varit fast i en och samma kille nu i 6 år (är 19 idag) och fortfarande fast i honom. han är ett lögnaktigt svin, en manipulerande jävel. så jag förstår dig helt och hållet. man har hört alla lögner, alla ursäkter, alla förlåt som finns i hela världen. det funkar liksom inte. tilliten är död och föralltid. jag brukar alltid tänka "actions speak louder then words" när han gör något dumt gång på gång på gång. då funkar inte hans "hej älskling" dagen efter, för det är bara tomma ord.
men jag tror helt klart att du ska våga satsa på den här nya människan. man MÅSTE våga ta sig ut ur sitt osårbara skal någon gång, annars kommer det aldrig gå att leva vidare om man inte låter någon annan dela smärtan med en. du behöver kanske inte lita med han på en gång, men stegvis kan du släppa in han genom att låta han veta mer om dig för varje gång ni ses, berätta sådant som tynger dig, låt han dela med sig av sina erfarenheter också osv. tillslut är ni båda lika sårbara för varandra, ni båda har satsat lika mycket. när man väl är där kan man släppa på sina spärrar och börja om igen. låta det gamla vara i det förflutna och göra ont, så att framtiden kan bli lättare och mindre smärtsam.
styrkekramar, fina du. hoppas verkligen den här människan du träffar nu är en gentleman till skillnad från dom vi tidigare träffat! <3
jättefint skrivet. men det är sorgligt. att en person kan få en att sluta sig helt. att en person kan få en att aldrig lita på någon. jag är precis likadan. jag har också en sådan person som fått mig att bli så som jag är. när ska man våga öppna upp sig?
Hemskt. Har varit i en liknande situation, att en person man litade på ljuger en rakt upp i ansiktet för att sedan låtsas som ingenting. Hur denna person sätter så fruktansvärt djupa spår i en, långt efter att kontakten mellan varandra tagit slut. Bitterheten över hur man kunde vara så blind och låta en så elak människa förstöra en. Det är över ett år sedan han och jag gjorde slut, ändå känns det värre för varje dag. Att inse hur mycket som förstörts på grund av den där dumma pojken. Jag är som du, känslokall för att inte falla ner ännu en gång och visa sig svag. Att tro det värsta om människor, att de alltid är ute efter att såra i slutändan. Det sätter så djupa spår, och frågan är hur man går vidare? VILL man gå vidare när man vet att det finns fler pojkar som kommer göra likadant?
Som de andra kommentatorerna skrivit, din förmåga att skriva är grym. Jag hoppas att du kommer ur dessa tankebanor någon gång, för det är inte bra för någon att känna så. Trots allt finns det människor som bryr sig, tycker om en och vill ens bästa. Det är bara lite svårare att finna dem.