honungskyssar.

min mamma är svår att ha och göra med. riktigt svår. igår frågade hon mig hur mycket mer jag gått ner i vikt och jag sa ingenting mer alls och hon sa jo för jag ser det på dig, du börjar bli benig nu och hon frågade hon jag tycker jag är tjock, jag sa nej jag är helt normal sa jag. hon skrattade och ja att ja vilken tur att det inte är något fel i huvudet på dig iallafall. sen sa hon spydigt till mig att vadå är det bara svält som gäller nu eller när jag inte ville ha pizza. tidigare imorse när jag kom ut i köket i underkläder sa hon att du har blivit så smal och fin och du har verkligen blivit slimmad och det syns hur mycket du har kämpat. om hon bara visste. att vara fin är detsamma som att vara smal i hennes ögon. i mina ögon också. jag undrar varför. vågen stod på 63,7 idag och jag spydde som en gris inatt efter försöken att döva ångesten med en flaska vin och mängder med skumpa. jag spydde tills det bara kom galla och tills det smakade beskt och vidrigt i munnen och jag låg och grät i sängen inatt för att jag är så fet och vidrig som häller i mig kalorier. alkohol på nästintill tom mage. jippi. för att slippa tjatet igår så gick jag med på pizza. vi kan väl dela på en sa jag för jag är inte så hungrig. men det  var jag. jättehungrig. och efter halva min halva så sa jag att nä jag är mätt jag vill inte ha mer vill du ha resten frågade jag mamma och log. och två minuter efter mamma sa att jag blivit så smal och fin imorse så sa hon ät nu innan vi lägger in dig på mhe-kliniken. så sa hon, och skrattade, och sa sen att haha nä nog är det en bit kvar tills det. jag ska visa dig tänkte jag och slevade i mig två matskedar med lättyoghurt med kanel och sen sa jag att nä jag vill inte ha mer för jag har lite ont i huvudet och jag är mätt.

men jag är inte mätt, jag är så jävla hungrig.

mamma är svår men så jävla enkel att ljuga för.