honungskyssar.

30 timmar "ofrivillig" fasta. ingen matlust.

bara hjärnan full av tankar? varför?

vad är det med mig som gör att jag aldrig är bra nog?

vad gjorde jag för fel?

analyserar och dividerar med mig själv.

 

ett kort benpass.

pannbenet pallade inte crosstrainern idag.

inte när det trycker över bröstet och hjärnan känns insvept i bomull.

och så kom ångesten därpå. ångesten över ett halvt äpple.

ser mig i spegeln och ser fettet som väller ut. förökar sig som parasiter under huden.

hur kunde jag känna mig nöjd för någon vecka sen?

 

 

jag förtjänar tydligen inte att ha det bra. 

inget mer mat från och med nu. 

 

aldrig någonsin mer tänker jag låta mig luras så här. 

aldrig. 

 

det här var sista gången.

nu återgår jag till det jag vet att jag kan allra bäst.

 

ser ni skillnaden?
ja, klart ni gör. 

jag har ingen aning om vad jag väger nu, alltså bilden till höger.

vill inte berätta vad jag låg på för vikt på bilden till vänster. men det var min lägsta vikt, men fortfarande på normalvikt. jag minns den natten. de dagarna. jag var hemma tre dagar, spydde upp allting jag åt, när jag åt någonting.. svimmade när jag skulle upp och gå på toaletten på natten. drack vatten i mängder för att bli mätt. minns att det brände till i hälen när jag slog i den i ett bordsben, kvicknade till och undrade hur det kom sig att jag låg på tvären i sängen.

 

en sak vet jag. och det är att jag har gått upp lite i vikt, hur mycket vet jag dock inte.

men.

men.

men.

jag kan fortfarande ha samma kläder. samma jeans.

jeansen sitter mycket bättre nu, de hänger inte i rumpan.

och idag köpte jag ett par nya, i samma storlek.

 

men visst saknar jag det. kontrollen.

jag minns att jag gillade mina axlar även fast jag tyckte de var fläskiga.

mamma sa att jag var knotig. jag sa skärp dig jag ligger på normalvikt. finns inte en chans att jag är knotig någonstans.

 

idag mår jag bra. har tentapluggat hela dagen och sedan rivit av ett äckligt svettigt konditionspass på crosstrainern.

har skurit bort de mesta kolhydrater så förhoppningsvis tappar jag vätskevikten snart som mina p-piller gett mig. gillar inte att känna mig svullen.

nu ska jag duscha och sedan ska vi titta på game of thrones hos ett gäng kompisar.

 

ta hand om er alla. jag är glad idag även fast jag får lite ångest när jag ser bilden till vänster. saknar min kropp. men jag saknar inte hur jag mådde.

 

ja, ni ser ju själva hur fet en är. har rivit av ett riktigt roligt söndagspass med en vän, massa knäböj, jumping squats, bolsjov-hopp och utfall.
sen tog vi en promenad hem och jag ventilerade. berättade så mycket. om ångesten, om i somras, om att inte tillåta sig själv att äta, vågnoja. så skönt. hon är en sån himla bra vän. det var så skönt att prata av sig. fick veta massor, det kan jag berätta om en annan dag.

 

fick veta idag också att jag fick G på en omtenta jag var orolig över. det var himla skönt. dessutom hade jag en bra fredag också med gym, följt av det som skulle bli "en öl" på kåren med två killkompisar, som blev till x antal drinkar och lite fireball-hotshots. blev generad av fina komplimanger. 

träffade grabben ute, vi åkte hem tillsammans och vår dejt-lördag blev en lördag i soffan istället med te, oc-maraton, mjukisbyxor och scones. scones som jag åt nästan helt ångestfritt. smakade både marmelad och nutella för första gången på 2 år tror jag. så himla gott. men lite lite jobbigt.

 

 

det är söndag idag och jag är på riktigt gott humör. kommer inte ihåg senaste gången det hände.

  

jag är rätt så duktig på det här med att räkna kalorier. jag kan överslagsräkna och vet alltid i huvudet på ett ungefär hur mycket jag ätit. oftast, det beror självklart på vart och vad jag äter. men om jag äter min mat en hel dag så har jag inga svårigheter alls med att räkna på ett ungefär.

försöker hålla mig ifrån matvågen. den enda gången jag använder den är när jag ska  koka gröt och det är för att jag inte har något decilitermått. 

 

men de senaste två veckorna har det varit svårt att hålla sig från matvågen för en var duktig och snubblade och landade med ryggen på sin resväska. undertecknad är fortfarande blå och vid djupa andetag hugger det. hela förra veckan gick undertecknad på värktabletter och kunde knappt ta sig ur sängen. ryggen buktar inåt vid revbenen och det knakar lite mystiskt emellanåt. 

jag har varken lust, ork eller mod till att gå till VC. avskyr att gå till alla doktorer som finns. 

 

denna lilla incident har gjort det nästintill omöjligt för mig att träna. lugna promenader är allt jag har mäktat med. och nog har det blivit en hel del promenader. vill alltid gå lite fortare. lite längre. ibland vinner huvudet, ibland inte. försökte mig på en löptur i torsdags. det gick, men inte så bra. blev en 4,5 km kortis och jag gick en hel del. det hugger när jag andas.

 

denna lilla incident gör att jag drar ner på maten. har skippat frukosten. druckit vatten när jag har hört magen kurra. om jag inte rör på mig så är det klart att jag inte förtjänar att äta.

 

har gått runt med ständig ångest. ett tryck över bröstet. igår grät jag, så jävla mycket och jag har egentligen ingen aning om varför. eller jo. det har jag ju faktiskt, idag iaf. men jag hade inte det igår. får jag inte träna så känner jag mig äcklig, fet och värdelös. meningslös. sämst i världen. 

 

när han somnat kryper jag undan. vill inte att han ska ta på min fläskiga mage. kärlekshandtagen växer sig större för varje sekund. dubbelhaka. fläskiga lår. innan han har somnat ligger jag knäpptyst och försöker dölja mina hyperventileringar och tårarna som bränner.

ändå vill jag inte vara själv. känner mig ännu mer sämst då. ensam, äcklig, vidrig. kan inte sova.

 

och mitt humör, lättretlig. däven. tyst. irriterad. 

så himla opepp på allting.

 

men idag. jag är inte glad, inte för fem öre. men jag är rätt så nöjd.

 

till frukost drack jag en smoothie på hallon, minimjölk, en matsked kvarg och äggvita.

sen tränade jag. 50 minuter kondition. crosstrainer, pw i uppförsbacke och intervaller på cykel.

när jag kom hem åt jag en omelett på ett helt ägg och två äggvitor. omeletten toppades med spenat och minikeso.

gick fram och tillbaka till coop och pantade flaskor. typ 2km.

till mellis åt jag en liten skål med blåbärsyoghurt och kvarg blandat. lite musli och mandlar uppepå.

sen tränade jag. ett mrl-pass. ett core-pass och ett pass med spinning.

en proteinshake efter det.

 

ser ni, jag äter mycket. idag har jag ätit massor. saken är den att jag kan inte bestämma mig för om jag ska äta eller inte äta nu. om jag inte äter kommer jag känna mig duktig. jag vet inte asså.

 

jävla krig i huvudet alltså.

jag minns det som igår,
jag var sjutton år och det var knackigt mellan oss ett tag christian. visst, jag hade varit kär tidigare. en lätt men ändå svår såndär förstagångshögstadie-kärlek. men damn, du fick mig. med dina fina ord och långsiktiga löften. hur jag kände mig som en prinsessa när du höll mig i handen.

jag minns det som igår.

den där första sommarnatten när vi kysste varandra på mikes båt och det var någon knäpp kille som raggade på mig och jag sa med vin i blodet att haha, kan vi inte låtsas att vi är ihop så jag slipper honom.

och sen skulle jag gå hem och det ösregnade och du sa att jag kan köra dig om du vill och vi satt och pratade i din bil i en timme på min gård och jag var skittrött på jobbet dagen därpå men du hade satt ett litet spår.

 

jag har alltid varit naiv.

jag har alltid varit godtrogen.

det har varit mina bästa och sämsta egenskaper.

hur jag alltid trodde det bästa om någon annan.

jag litade blint på ord. varför skulle någon vilja ljuga för mig?

jag är väl ändå rätt snäll.

 

en lögn från din sida krävdes det cricke, för att du skulle rasera min tillit till dig, bit för bit.

men jag förlät dig ändå. gång på gång.

rosor, tårar och kyssar och mängder med förlåt och jag ska aldrig ljuga för dig igen jag lovar baby.

baby. älskling. mitt finaste hjärta. jag är din, det vet du, och du är min.

du vet att det bara är dig jag vill vara med.

okej. en chans till.

för hur ska man kunna lita på hjärtevärk och en hjärna som säger spola honom darling, du är bättre än honom samtidigt som resten av kroppen skriker älska mig jag vill ha dig jag är så jävla kär.

 

och jag förstod det redan innan du hade sagt orden rakt ut. jag har umgåtts en hel del med julia medans du varit borta sa du.

julia, din bästa kompis ex. som vi haft så många dispyter om för att när man är tjej så ser man när någon annan tjej raggar friskt.

har ni legat med varandra, frågade jag dig. min pojkvän. från en telefonkiosk i thailand med sex timmars skillnad mellan oss.

du var tyst och jag lade på. 

 

och där lades den sista tegelstenen till min berlinmur runt mitt hjärta. 

jag var sjutton år och nu har det gått över tre år. kan jag få våga öppna mitt hjärta för någon snart?

i över tre år har jag varit kall, obrydd. jag vill inte ha någon, karlar är bara i vägen.

kalla dejter, jaha han var väl snäll och fin men nja. meningslösa ligg. ett suktande efter bekräftelse.

ni som läser har all rätt till att bilda era uppfattningar om mig förresten. det är okej. 

 

någon frågade mig varför jag är så hård. 

någon frågade mig vart jag skulle när jag stod med ballerinaskorna i handen.

någon frågade mig vad klockan var. halv nio sa jag och det är dags för dig att gå nu. du får inte stanna längre.

allt för att inte släppa in någon. aldrig vara svag. aldrig sårbar.

 

killar bara sårar. lita inte på någon. öppna dig inte för någon. visa dig aldrig svag.

jag är stark och jag är stark on my own. 

badkarskvällar med duschen på max och tysta tårar och äckelkänslor.

visa dig aldrig svag, s. aldrig.

 

christian, jag vill att du ska veta att det var ditt fel och jag avskyr dig för det.

jag är över 20 år nu vilket iofs inte är särskilt gammalt, men jag vågar inte lita på någon.

jag tror fortfarande att det jag hör är lögn. jag är cynisk och känslokall och jag låtsas att jag bryr mig om andra men det gör jag inte. för när man börjar bry sig om någon det är då det börjar gå utför.

det är då man funderar på ifall man ska pillra bort murbruket mellan tegelstenarna.

det ekar i mitt huvud. släpp inte in någon. lås dörren och släng bort nyckeln.

 

det allra jävligaste är att jag tror att jag börjar bry mig om någon, kanske mer än jag borde.

hur i hela friden ska jag våga släppa in någon?

hur ska jag våga blotta mitt nakna hjärta och våga lita på att han kommer vårda det ömt istället för att kasta det i gruset som du gjorde christian?

 

kommer jag någonsin våga? kommer jag någonsin tro att ord är annat än lögner? att leenden och vackra ord faktiskt är menade från djupt inni någon, att de faktiskt betyder något och inte bara är tomma.

kommer jag någonsin kunna känna mig trygg med den här jävla underbara killen, alltså påriktigt trygg? kommer jag kunna lita på honom, framför allt våga lita?

 

fan dig christian. fan dig. jävla cp-ex.