honungskyssar.

 

wow.

det är allt jag kan säga om idag.

igår hade jag en underbar dag med alldeles för många kalorier in och alldeles för lite kalorier ut men vet ni vad, varje gång jag blev krafsad i nacken av en rysning vid tanken på fett och kolhydrater som sprider sig under min hud och lägger en mjuk, skyddande, vidrig hinna över mitt skelett och mina organ. som olja som spillts i vatten och täcker fjädrarna på tusentals fåglar som dör till slut.

varje gång den känslan sköljdes över mig, så slog jag bort den, som en irriterande mygga.

det är som om stenen som lyftes från mitt bröst under min födelsedag igår mystiskt nog har svävat dit och lagt sig tillrätta i sin lilla grop igen där den så länge har legat och grott in sig. 

som om mitt hjärta är en tempur-madrass.

och det känns som att andas genom ett tunt tunt sugrör efter man sprungit efter ett tåg som man sedan missar med två sekunder.

när man får reda på något som egentligen kanske inte är så viktigt, som kanske egentligen är ett missförstånd, 

men som på något sätt bevisar det jag haft i bakhuvudet ett tag.

 

och den där känslan som sitter i ryggmärgen som jag haft så många gånger förut.

den där känslan som inte går att ta miste på.

 

och idag orkar jag ingenting mer alls. 

och jag vet inte när jag orkar.