om att vara rätt så nöjd.
2013-04-10
jag är rätt så duktig på det här med att räkna kalorier. jag kan överslagsräkna och vet alltid i huvudet på ett ungefär hur mycket jag ätit. oftast, det beror självklart på vart och vad jag äter. men om jag äter min mat en hel dag så har jag inga svårigheter alls med att räkna på ett ungefär.
försöker hålla mig ifrån matvågen. den enda gången jag använder den är när jag ska koka gröt och det är för att jag inte har något decilitermått.
men de senaste två veckorna har det varit svårt att hålla sig från matvågen för en var duktig och snubblade och landade med ryggen på sin resväska. undertecknad är fortfarande blå och vid djupa andetag hugger det. hela förra veckan gick undertecknad på värktabletter och kunde knappt ta sig ur sängen. ryggen buktar inåt vid revbenen och det knakar lite mystiskt emellanåt.
jag har varken lust, ork eller mod till att gå till VC. avskyr att gå till alla doktorer som finns.
denna lilla incident har gjort det nästintill omöjligt för mig att träna. lugna promenader är allt jag har mäktat med. och nog har det blivit en hel del promenader. vill alltid gå lite fortare. lite längre. ibland vinner huvudet, ibland inte. försökte mig på en löptur i torsdags. det gick, men inte så bra. blev en 4,5 km kortis och jag gick en hel del. det hugger när jag andas.
denna lilla incident gör att jag drar ner på maten. har skippat frukosten. druckit vatten när jag har hört magen kurra. om jag inte rör på mig så är det klart att jag inte förtjänar att äta.
har gått runt med ständig ångest. ett tryck över bröstet. igår grät jag, så jävla mycket och jag har egentligen ingen aning om varför. eller jo. det har jag ju faktiskt, idag iaf. men jag hade inte det igår. får jag inte träna så känner jag mig äcklig, fet och värdelös. meningslös. sämst i världen.
när han somnat kryper jag undan. vill inte att han ska ta på min fläskiga mage. kärlekshandtagen växer sig större för varje sekund. dubbelhaka. fläskiga lår. innan han har somnat ligger jag knäpptyst och försöker dölja mina hyperventileringar och tårarna som bränner.
ändå vill jag inte vara själv. känner mig ännu mer sämst då. ensam, äcklig, vidrig. kan inte sova.
och mitt humör, lättretlig. däven. tyst. irriterad.
så himla opepp på allting.
men idag. jag är inte glad, inte för fem öre. men jag är rätt så nöjd.
till frukost drack jag en smoothie på hallon, minimjölk, en matsked kvarg och äggvita.
sen tränade jag. 50 minuter kondition. crosstrainer, pw i uppförsbacke och intervaller på cykel.
när jag kom hem åt jag en omelett på ett helt ägg och två äggvitor. omeletten toppades med spenat och minikeso.
gick fram och tillbaka till coop och pantade flaskor. typ 2km.
till mellis åt jag en liten skål med blåbärsyoghurt och kvarg blandat. lite musli och mandlar uppepå.
sen tränade jag. ett mrl-pass. ett core-pass och ett pass med spinning.
en proteinshake efter det.
ser ni, jag äter mycket. idag har jag ätit massor. saken är den att jag kan inte bestämma mig för om jag ska äta eller inte äta nu. om jag inte äter kommer jag känna mig duktig. jag vet inte asså.
jävla krig i huvudet alltså.
1 Comments
therese
jag är exakt som du. känner igen mig så jävla väl i det du skriver. om att man måste träna för att få förtjäna att äta. utan träning får man inte äta, då är man oduglig. träningen ger en tillåtelse, kalorier in måste ut genom förbränning. åh, det är den jobbigaste känslan och pressen. vilket gör så att träningsintresset blir ångestladdat. fyfan. dumma ätstörning.
styrkekramar. <3
Trackback