honungskyssar.

 

 

 

jag hade kunnat ägna hela det här inlägget åt min helg hemma hos mina föräldrar. om att komma hem och morsan har börjat banta och hur jag har stått med fingrarna i halsen och hukat över toaletten efter frukost, lunch och middag och hur jag spydde hallon och kvarg och yoghurt och frön av alla de slag ur näsan och hur jag skrattade åt mig själv sen när jag snöt ut hallonpluppar och havrekärnor ur snoken vid köksbordet med röda knogar.

 

jag hade kunnat berätta om hur mamma suttit med matvågen i högsta hugg och jag med ögonmått räknat ut allting i kalorier innan hon ens hunnit skriva ner det i shapeup och jag hade kunnat berätta om hur hon påpekade för mig att det är över hundra kalorier i tre geishagodisar (som om jag inte visste det redan) och hur hon petat mig i sidan och sa att jag bara har revben och jag skrattade och sa haha nej men känn på mina biceps visst är de feeetaaaa nu.

 

jag hade kunnat berätta om ångesten jag haft över att solen går ner så tidigt och snön som vräkt ner att jag  inte genomfört något av de träningspassen jag tänkt genomföra och att jag har en äcklig ångest över hur fet jag känner mig.

 

jag hade kunnat berätta om semlan jag åt idag för att sedan smyga iväg in på toaletten i skolan.

eller om att jag skrev en omtenta idag som högst troligen gick käpprätt åt helskotta.

 

men det tänker jag inte berätta om. inte ingående iallafall. det här är allt ni får veta.

 

jag tänker berätta om att jag, trots denna helg och alla röda märken på knogarna, är glad.

jag ser liksom en liten liten ljusglimt mellan mörkläggningsgardinerna och jag tror att det kan vara vägen mot något fint. 

något bra. 

 

nu tänker jag svida om till mina nya träningskläder och åka och lyfta skrot tills benen värker och springa tills svetten droppar i ögonen och jag kippar efter andan.

för det är det jag gör bäst. det är det jag är bäst på, att hitta otaliga sätt att döva ångesten på.